KÄTTARFÖRKLARINGEN FRÅN 1965, UTFÄRD AV ANDRA VATIKANKONCILLET:

 

 

PÅSTÅENDE

MÄNSKLIG VÄRDIGHET

OM RELIGIONSFRIHET

 

INDIVIDENS OCH SAMHÄLLENS RÄTT
TILL SOCIAL OCH MEDBORGERLIG FRIHET I RELIGIONSFRÅGOR

1. Vår tids människor blir alltmer medvetna om människans värdighet, och antalet som kräver att människor i sina handlingar åtnjuter och använder sitt eget ansvarsfulla omdöme och sin frihet, vägledda av pliktkänsla och inte drivna av tvång, ökar. De kräver likaså en rättslig avgränsning av den offentliga makten, så att den rättvisa frihetens omfattning, både för individen och för sammanslutningar, inte otillbörligt begränsas. Detta krav på frihet i det mänskliga samhället avser framför allt den mänskliga andens goda, särskilt de som rör det fria utövandet av religion i samhället. Genom att noggrant beakta dessa sinnes strävanden och sträva efter att förklara hur i överensstämmelse de är med sanning och rättvisa, studerar detta Vatikankoncilium kyrkans heliga tradition och lära och belyser nya saker, alltid i harmoni med de gamla.

För det första bekänner det heliga konciliet att Gud uppenbarade för mänskligheten vägen genom vilken människor, i tjänandet av honom, kan bli frälsta och finna lycka i Kristus. Vi tror att denna enda sanna religion existerar i den katolska och apostoliska kyrkan, åt vilken Herren Jesus anförtrodde uppdraget att sprida den till alla människor, när han sade till apostlarna: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er" (Matt 28:19-20). Alla människor är för sin del skyldiga att söka sanningen, särskilt om Gud och hans kyrka, och när de väl har lärt känna den, att omfamna och utöva den.

Det heliga konciliet erkänner också att dessa plikter påverkar och binder människors samveten, och att sanningen endast påtvingar sig genom sanningens egen kraft, som tränger in i själarna på ett milt men kraftfullt sätt. Eftersom den religionsfrihet som människor behöver för att uppfylla sin skyldighet att dyrka Gud avser immunitet mot tvång i det civila samhället, lämnar den den traditionella katolska läran om individers och samhällens moraliska plikt gentemot den sanna religionen och Kristi enda kyrka intakt. Genom att ta upp denna religiösa sanning avser det dessutom att utveckla de senaste påvarnas lära om den mänskliga personens okränkbara rättigheter och om samhällets rättsordning.

CAPÍTULO I

ALLMÄN BEGÄPNING OM RELIGIONSFRIHET

Religionsfrihetens syfte och grund

2. Detta Vatikankoncilium förklarar att människan har rätt till religionsfrihet. Denna frihet består i att alla människor ska vara immuna mot tvång, vare sig det sker från individer, sociala grupper eller någon mänsklig auktoritet, på ett sådant sätt att ingen i religiösa frågor ska tvingas att handla mot sitt samvete, och ingen ska hindras från att handla i enlighet med det, privat eller offentligt, ensam eller i förening med andra, inom rimliga gränser. Vidare förklarar konciliet att rätten till religionsfrihet verkligen är grundad på själva människans värdighet, så som den förstås av Guds uppenbarade ord och av det naturliga förnuftet självt. Denna rätt till religionsfrihet för människan måste erkännas i samhällets rättsordning, så att den blir en medborgerlig rättighet.

Alla människor, i kraft av sin inneboende värdighet som personer – det vill säga utrustade med förnuft och fri vilja, och därmed berikade med personligt ansvar – drivs av själva sin natur och är moraliskt förpliktade att söka sanningen, särskilt den som rör religion. De är också förpliktade att acceptera den kända sanningen och att ordna hela sina liv efter dess krav. Men människor kan inte uppfylla denna skyldighet på ett sätt som anstår deras egen natur om de inte åtnjuter både psykologisk frihet och immunitet mot yttre tvång. Följaktligen är rätten till religionsfrihet inte baserad på personens subjektiva sinnelag, utan på deras själva natur. Därför kvarstår rätten till denna immunitet även för dem som inte uppfyller skyldigheten att söka och hålla sig till sanningen, och dess utövande, förutsatt att rättvis allmän ordning upprätthålls, kan inte hindras.

Religionsfrihet och människans förbindelse med Gud

3. Allt detta blir ännu tydligare för dem som anser att den högsta normen för mänskligt liv är samma gudomliga lag – evig, objektiv och universell – genom vilken Gud befaller, leder och styr världen och den mänskliga gemenskapens vägar i enlighet med sin visdoms och kärleks plan. Gud gör mänskligheten delaktig i denna lag, så att vi, genom den gudomliga försynens milda sinnelag, kan lära känna den oföränderliga sanningen mer och mer. Därför har var och en skyldighet, och följaktligen också rätt, att söka sanningen i religiösa frågor, så att de med lämpliga medel klokt kan bilda sig upprätta och sanna samvetsbedömningar.

Sanningen måste nu sökas på ett sätt som är lämpligt för människans värdighet och sociala natur, det vill säga genom fri undersökning, med hjälp av undervisning eller utbildning, kommunikation och dialog, genom vilka vissa förklarar för andra den sanning de har funnit eller tror sig ha funnit, för att hjälpa varandra i sökandet efter sanningen; och när detta väl är känt måste det bestämt accepteras med personligt samtycke.

Människan uppfattar och känner igen den gudomliga lagens föreskrifter genom sitt samvete; ett samvete som hon är skyldig att följa troget i alla sina aktiviteter för att nå Gud, som är hennes mål. Därför kan hon inte tvingas att handla mot sitt samvete. Inte heller kan hon hindras från att handla i enlighet med sitt samvete, särskilt i religiösa frågor. Ty religionsutövandet består till sin natur framför allt av frivilliga och fria inre handlingar genom vilka människan förhåller sig direkt till Gud: handlingar av detta slag kan inte beordras eller förbjudas av enbart mänsklig auktoritet. Och människans själva sociala natur kräver att hon utåt manifesterar sina inre religiösa handlingar, att hon kommunicerar med andra i religiösa frågor, att hon bekänner sin religion på ett gemensamt sätt.

Det är därför en förolämpning mot människan och mot den ordning som Gud har upprättat för människorna, om människan, samtidigt som den rättvisa allmänna ordningen bevaras, nekas fritt utövande av religion i samhället.

Dessutom överskrider religiösa handlingar, genom vilka människor, baserat på sina djupaste övertygelser, privat och offentligt förhåller sig till Gud, till sin natur den jordiska och världsliga ordningen. Följaktligen måste den civila myndigheten, vars egentliga syfte är att skydda det gemensamma bästa i tiden, erkänna och uppmuntra sina medborgares religiösa liv; den överskrider dock sin auktoritet om den försöker styra eller hindra religiösa handlingar.

Religiösa samfunds frihet

4. Den frihet eller immunitet från tvång i religiösa frågor som tillkommer individer måste också erkännas när de agerar kollektivt. Ty både mänsklighetens och religionens sociala natur kräver religiösa samfund.

Dessa samfund, förutsatt att de rättmätiga kraven på allmän ordning inte kränks, har rätt till immunitet att styra sig själva enligt sina egna regler, att hedra Gudomligheten med offentlig gudstjänst, att bistå sina medlemmar i utövandet av det religiösa livet och stödja dem med lära, och att främja institutioner där medlemmar samarbetar för att ordna sina egna liv i enlighet med sina religiösa principer.

Religiösa samfund har också rätt att inte hindras genom rättsliga medel eller administrativa åtgärder från den civila myndigheten från att välja, utbilda, utse och förflytta sina egna präster, kommunicera med religiösa myndigheter och samfund baserade i andra delar av världen, eller välja ut religiösa byggnader samt förvärva och använda lämplig egendom.

Religiösa samfund har också rätt att inte hindras från att undervisa och offentligt bekänna sin tro, både muntligt och skriftligt. Men när man sprider religiös tro och inför seder måste man alltid avstå från alla slags handlingar som kan antyda tvång eller oärlig eller orättfärdig övertalning, särskilt när man har att göra med outbildade eller behövande människor. Sådant beteende bör betraktas som ett missbruk av ens egna rättigheter och ett intrång i andras rättigheter.

Religionsfrihet innefattar även rätten för religiösa samfund att fritt uttrycka det unika värdet av sin lära för samhällets ordning och för vitaliseringen av all mänsklig verksamhet. Slutligen är individers rätt, drivna av sina egna religiösa känslor, att fritt sammankomma eller etablera utbildnings-, kultur-, välgörenhets- och sociala föreningar grundad på mänsklighetens sociala natur och religionens själva natur.

Familjens religionsfrihet

5. Varje familj, som ett samhälle med sina egna inneboende och grundläggande rättigheter, har rätt att fritt ordna sitt hemliga religiösa liv under föräldrarnas ledning. Föräldrarna har rätt att bestämma formen för den religiösa undervisning som deras barn ska ges, i enlighet med sin egen religiösa övertygelse. Därför måste den civila myndigheten erkänna föräldrarnas rätt att välja skolor eller andra utbildningsformer med genuin frihet, utan att lägga orättvisa bördor, vare sig direkt eller indirekt, på dem för denna valfrihet. Dessutom kränks föräldrarnas rättigheter om barn tvingas delta i skollektioner som inte motsvarar föräldrarnas religiösa övertygelse, eller om ett enda utbildningssystem införs som helt utesluter religionsundervisning.

Främjandet av religionsfrihet

6. Eftersom samhällets gemensamma bästa, som är summan av de villkor för det samhällsliv genom vilka människor lättare och mer fullständigt kan uppnå sin egen fullkomning, framför allt vilar på iakttagandet av den mänskliga personens rättigheter och skyldigheter, angår skyddet av rätten till religionsfrihet medborgare, civila myndigheter, kyrkan och andra religiösa samfund, i enlighet med var och en av deras särskilda natur, med beaktande av deras respektive skyldigheter gentemot det gemensamma bästa.

Skyddet och främjandet av okränkbara mänskliga rättigheter är en väsentlig skyldighet för all civil makt. Civil makt måste därför effektivt ta ansvar för att skydda alla medborgares religionsfrihet genom rättvisa lagar och andra lämpliga medel, och underlätta gynnsamma förhållanden som främjar det religiösa livet, så att medborgarna effektivt kan utöva sina religiösa rättigheter och uppfylla sina plikter, och samhället självt kan därmed åtnjuta de välsignelser av rättvisa och fred som följer av mänsklighetens trohet mot Gud och hans heliga vilja.

Om ett religiöst samfund, med hänsyn till folkens säregna omständigheter, ges ett särskilt civilt erkännande i samhällets rättsordning, är det nödvändigt att samtidigt rätten till frihet i religiösa frågor erkänns och respekteras för alla medborgare och religiösa samfund.

Slutligen måste den civila myndigheten säkerställa att medborgarnas rättsliga jämlikhet, som också hör till samhällets gemensamma bästa, aldrig, vare sig öppet eller i hemlighet, kränks av religiösa skäl, eftersom ingen diskriminering görs mellan dem.

Härav följer att offentlig myndighet inte kan tvinga medborgare, genom tvång, rädsla eller på något annat sätt, att bekänna sig till eller avsäga sig någon religion, och inte heller kan den hindra någon från att ansluta sig till eller lämna ett religiöst samfund. Och det strider desto mer mot Guds vilja och mot människans och familjens heliga rättigheter när våld används i någon form för att eliminera eller undertrycka religion, vare sig det gäller hela mänskligheten, i en viss region eller i en specifik grupp.

Religionsfrihetens gränser

7. Rätten till religionsfrihet utövas i det mänskliga samhället och därför är dess användning föremål för vissa regler som reglerar den.

Vid utövandet av alla friheter måste man iaktta den moraliska principen om personligt och socialt ansvar: vid utövandet av sina rättigheter är varje individ och social grupp skyldig enligt morallagen att beakta andras rättigheter, sina egna skyldigheter gentemot andra och allas gemensamma bästa. Man måste agera rättvist och medmänskligt mot alla.

Eftersom det civila samhället har rätt att skydda sig mot övergrepp som kan ske under förevändning av religionsfrihet, är det i första hand den civila myndighetens ansvar att tillhandahålla detta skydd. Detta får dock inte ske godtyckligt, inte heller genom att orättvist gynna en sida, utan i enlighet med rättsnormer som är förenliga med den objektiva moraliska ordningen. Dessa normer krävs för ett effektivt skydd av dessa rättigheter för alla medborgare och för en fredlig balans mellan dessa rättigheter, för ett lämpligt främjande av ärlig allmän fred, vilket är ordnad samexistens i sann rättvisa, och för ett vederbörligt skyddande av den allmänna moralen. Allt detta utgör en grundläggande del av det gemensamma bästa och omfattas av begreppet allmän ordning. Dessutom måste principen om fullständig frihet iakttas i samhället, enligt vilken frihet måste erkännas för mänskligheten så brett som möjligt och endast bör begränsas när och i den utsträckning det är nödvändigt. Utbildning för utövandet av frihet

8. Vår tids människor utsätts för press på olika sätt och riskerar att berövas sin egen valfrihet. Dessutom är det inte få som är benägna att avvisa all underkastelse under förevändning att vara fri och att hålla tillbörlig lydnad i låg aktning.

Därför uppmanar detta Vatikankoncilium alla, men särskilt de som är ansvariga för andras utbildning, att sträva efter att fostra människor på ett sådant sätt att de, med respekt för den moraliska ordningen, lyder legitim auktoritet och älskar den genuina friheten; människor som bedömer saker utifrån sina egna kriterier i sanningens ljus, som styr sina handlingar med ansvarskänsla och som strävar efter att stödja allt som är sant och rättvist, och gärna förknippar sina handlingar med andras.

Därför bör religionsfriheten också beordras att bidra till att män agerar mer ansvarsfullt i att fullgöra sina egna plikter i samhällslivet.

KAPITEL II

RELIGIONSFRIHET I UPPENBARELSENS LJUS

Läran om religionsfrihet
Dess rötter är djupt rotade i Uppenbarelseboken

9. När detta Vatikankoncilium förklarar människans rätt till religionsfrihet, grundar det sin deklaration på den mänskliga personens värdighet, vars krav har blivit allt tydligare för det mänskliga förnuftet genom århundradenas erfarenheter. Dessutom är denna frihetslära rotad i den gudomliga uppenbarelsen och måste därför iakttas desto mer religiöst av kristna. Ty även om Uppenbarelseboken inte uttryckligen bekräftar rätten till immunitet mot yttre tvång i religiösa frågor, manifesterar den ändå den mänskliga personens värdighet i all sin fullhet, demonstrerar Kristi förhållningssätt till mänsklig frihet i att uppfylla skyldigheten att tro på Guds ord och lär oss den anda som denne Mästares lärjungar måste känna igen och följa i allt. Allt detta klargör de allmänna principer som läran i denna deklaration om religionsfrihet är grundad på. Framför allt är religionsfriheten i samhället helt i överensstämmelse med den kristna troshandlingens frihet.

Friheten i trons handling

10. Det är en av de viktigaste principerna i den katolska läran, som finns i Guds ord och ständigt lärs ut av kyrkofäderna, att människan, i tron, måste svara frivilligt på Gud, och att därför ingen bör tvingas att omfamna tron ​​mot sin vilja. Ty trosakten är frivillig till sin natur, eftersom människan, återlöst av Kristus Frälsaren och kallad av Jesus Kristus till adoptivbarnskap, inte kan hålla sig till Gud som uppenbarar sig, om hon inte, dragen av Fadern, ger Gud trons rationella och fria gåva. Det är därför helt i överensstämmelse med trons natur att alla former av påtvingande åtgärder från människors sida i religiösa frågor är uteslutna. Följaktligen bidrar en ordning av religionsfrihet avsevärt till att främja det tillstånd där människor lätt kan inbjudas till den kristna tron, omfamna den av egen fri vilja och aktivt bekänna den i alla aspekter av sina liv.

Kristi och apostlarnas beteende

11. Gud kallar människorna sannerligen att tjäna honom i ande och sanning, och därför är de bundna i sitt samvete, men inte tvingade. Ty Gud tar hänsyn till värdigheten hos den människa som han själv skapat, vilken måste styras av sin egen vilja och åtnjuta frihet. Detta blev särskilt tydligt i Kristus Jesus, i vilken Gud fullkomligt uppenbarade sig och gjorde sina vägar kända. Kristus, som är vår Lärare och Herre, saktmodig och ödmjuk i hjärtat, drog tålmodigt lärjungarna till sig och inbjöd dem. Det är sant att han stödde och bekräftade sin predikan med underverk, för att väcka och stärka sina lyssnares tro, men inte för att tvinga dem. Han tillrättavisade sannerligen otron hos dem som hörde honom, men lämnade straffet åt Gud till domens dag. När han sände apostlarna ut i världen sa han till dem: "Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd" (Mark 16:16). Men han, som visste att ogräs hade såtts bland vetet, befallde att båda skulle lämnas att växa till skörden, som kommer att ske vid tidens slut. Han avstod från att vara en politisk Messias och en härskare med våld och föredrog att kalla sig Människosonen, som kom ”för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många” (Mark 10:45). Han uppenbarade sig som Guds fullkomlige tjänare, som ”inte bryter ett brutet vass eller släcker en rykande veke” (Matteus 12:20). Han erkände den civila myndigheten och dess rättigheter och befallde att skatter skulle betalas till kejsaren, men han varnade tydligt för att Guds överordnade rättigheter måste respekteras: ”Ge kejsaren vad kejsarens är, och Gud vad Guds är” (Matteus 22:21). Slutligen, genom att fullborda återlösningsverket på korset, för att förvärva frälsning och sann frihet för mänskligheten, fullbordade han sin uppenbarelse. Han vittnade om sanningen, men han ville inte påtvinga den med våld på dem som motsade honom. Ty hans rike försvaras inte med våld, utan upprättas genom att vittna om sanningen och lyssna till den, och växer genom den kärlek med vilken Kristus, upphöjd på korset, drar människor till sig.

Apostlarna, undervisade av Kristi ord och exempel, följde samma väg. Från kyrkans tidigaste dagar strävade Kristi lärjungar efter att leda människor att bekänna Kristus som Herre, inte genom tvång eller list som var ovärdiga evangeliet, utan framför allt genom Guds ords kraft. De förkunnade resolut för alla Guds, Frälsarens, plan, "som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen" (1 Tim. 2:4); men samtidigt respekterade de de svaga, även de som hade fel, och visade därmed hur "var och en ska avlägga räkenskap för sig själv inför Gud" (Rom. 14:12), och under tiden måste lyda sitt samvete. Liksom Kristus var apostlarna alltid engagerade i att vittna om Guds sanning och vågade med allt större frimodighet förkunna inför folket och myndigheterna "Guds ord med tillförsikt" (Apg. 4:31). Ty de trodde med orubblig tro att evangeliet självt verkligen var Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Därför föraktade de alla "köttets vapen" och följde Kristi ödmjukhet och mildhet, och predikade Guds ord, i full förtröstan på dess gudomliga kraft att förgöra de makter som är Guds fiender och leda människor till tro på och lydnad mot Kristus. Apostlarna, liksom Mästaren, erkände legitim civil auktoritet: "Det finns ingen auktoritet utom den som Gud har instiftat", lär aposteln, som följaktligen befaller: "Var och en skall lyda de överordnade makterna..." "Den som motsätter sig auktoriteten motsätter sig den ordning som Gud har instiftat" (Rom. 13:1-2). Och samtidigt var de inte rädda för att motsäga den offentliga makten när den motsatte sig Guds heliga vilja: "Man måste lyda Gud mer än människor" (Apg. 5:29). Oräkneliga martyrer och troende har följt denna väg genom århundradena och över hela världen.

Kyrkan följer i Kristi och apostlarnas fotspår

12. Kyrkan, trogen evangeliets sanning, följer därför Kristi och apostlarnas väg när hon erkänner och främjar religionsfrihet som i enlighet med mänsklig värdighet och Guds uppenbarelse. Genom tiderna har hon bevarat och undervisat om den lära som mottagits från Mästaren och apostlarna. Även om det i Guds folks liv, när de färdats genom mänsklighetens historias växlingar, ibland har funnits beteenden som inte varit i överensstämmelse med evangeliets anda, och till och med i strid med den, har kyrkan alltid vidhållit läran att ingen ska tvingas att omfamna tron.

På detta sätt verkade den evangeliska jäsningen länge i människornas sinnen och bidrog kraftfullt till att de under århundradena bättre kunde uppfatta sin persons värdighet och mogna övertygelsen om att denna värdighet i religiösa frågor bör bevaras inom ett samhälle, immunt mot allt mänskligt tvång.

Kyrkans frihet

13. Bland de ting som hör till kyrkans bästa, ja till själva det världsliga samhällets bästa, och som måste bevaras alltid och överallt och försvaras mot all orättvisa, är det sannerligen av största vikt att kyrkan åtnjuter så mycket handlingsfrihet som krävs för att sörja för mänsklighetens frälsning. Ty detta är en helig frihet, med vilken Guds enfödde Son berikade kyrkan, köpt med sitt blod. Den är verkligen så inneboende i kyrkan att de som motsätter sig den handlar mot Guds vilja. Kyrkans frihet är en grundläggande princip i relationerna mellan kyrkan och myndigheterna och hela den civila ordningen.

Kyrkan gör anspråk på frihet i det mänskliga samhället och inför alla offentliga myndigheter, eftersom den är en andlig auktoritet, instiftad av Kristus Herren, som genom gudomligt mandat har plikten att gå ut i hela världen och predika evangeliet för varje skapat varelse. Likaså gör kyrkan anspråk på frihet i den mån den är ett samhälle av människor som har rätt att leva i det civila samhället i enlighet med den kristna trons normer.

Där religionsfrihet råder som norm – inte bara förkunnad i ord, inte bara sanktionerad genom lagar, utan också uppriktigt omsatt i praktiken – där uppnår kyrkan slutligen det stabila tillståndet, både i lag och i praktiken, för den nödvändiga självständigheten i att uppfylla sitt gudomliga uppdrag, en självständighet som kyrkliga myndigheter mest envist har hävdat inom samhället. Och samtidigt åtnjuter kristna troende, liksom alla andra människor, den medborgerliga rätten att inte hindras från att leva enligt sitt samvete. Det finns därför harmoni mellan kyrkans frihet och den religionsfrihet som måste erkännas som en rättighet för alla människor och samhällen och sanktioneras i rättssystemet.

Kyrkans skyldighet

14. För att uppfylla det gudomliga uppdraget: "gör alla folk till lärdom" (Matt. 18, 19-20) måste den katolska kyrkan flitigt sträva "så att Guds ord må bliva utspritt och förhärligat" (2 Thess. 3, I).

Han ber innerligt alla sina barn att först och främst frambära "böner, åkallan, böner och tacksägelser för alla människor... Ty detta är gott och välbehagligt för Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen" (1 Tim. 2:1-4).

För sin del måste de troende, i formandet av sitt samvete, noggrant uppmärksamma kyrkans heliga och säkra lära. Ty enligt Kristi vilja är den katolska kyrkan sanningens lärare, och hennes uppdrag består i att autentiskt förkunna och undervisa om sanningen, som är Kristus, och samtidigt med sin auktoritet förkunna och bekräfta de principer för moralisk ordning som härrör från den mänskliga naturen själv. Vidare, låt de troende vara kloka i sitt umgänge med icke-troende och sprida livets ljus "i den helige Ande, i uppriktig kärlek, i sanningens ord" (2 Kor. 6:6-7), med all tillförsikt och apostolisk nit, ända till blodsutgjutelse.

Ty lärjungen har en allvarlig skyldighet gentemot Kristus, Läraren, att varje dag bättre lära känna den sanning han mottagit från Honom, att troget förkunna den och modigt försvara den, och utesluta alla medel som strider mot evangeliets ande. Samtidigt manar dock Kristi kärlek honom att med kärlek, försiktighet och tålamod behandla dem som lever i fel eller okunnighet om tron. Därför måste man beakta både skyldigheterna gentemot Kristus, det livgivande Ordet som måste predikas, och den mänskliga personens rättigheter och det mått av nåd som Gud genom Kristus har skänkt mänskligheten, som är inbjuden att villigt ta emot och bekänna tron.

SLUTSATS

15. Det är därför uppenbart att vår tids män önskar kunna bekänna sin religion fritt både privat och offentligt; och ännu mer att religionsfrihet förklaras som en medborgerlig rättighet i många konstitutioner och högtidligt erkänns i internationella dokument.

Men det finns regimer där, trots att deras konstitution erkänner frihet för religiös utövning, myndigheterna själva strävar efter att hindra medborgare från att utöva religion och göra livet extremt svårt och osäkert för religiösa samfund.

Med glädje välkomnar det heliga konciliet de gynnsamma tecknen i denna tid, men fördömer med sorg dessa beklagliga fakta, och uppmanar katoliker och ber alla människor att med största omsorg överväga hur nödvändig religionsfrihet är, särskilt under mänsklighetens nuvarande förhållanden.

Det är uppenbart att alla folk blir alltmer enade, att människor från olika kulturer och religioner binds samman av närmare band, och att medvetenheten om individuellt ansvar växer. För att fredliga relationer och harmoni mellan mänskligheten ska kunna upprättas och befästas är det därför viktigt att religionsfriheten skyddas av effektiva rättsliga skyddsåtgärder över hela världen och att individers högsta skyldigheter och rättigheter att fritt utveckla sitt religiösa liv inom samhället respekteras.

Må Gud, allas Fader, ge att den mänskliga familjen, genom noggrant iakttagande av religionsfriheten i samhället, genom Kristi nåd och den Helige Andes kraft, må uppnå den sublima och ofelbara "friheten till härligheten för Guds barn" (Rom. 8, 21).

Varje sak i denna deklaration behagade fäderna i det allra heligaste konciliet. Och vi, med den apostoliska auktoritet som Kristus har förlänat, tillsammans med de vördnadsvärda fäderna i den Helige Ande, godkänner, förordnar och stadfäster dem, och befaller att de, sedan de synodalt förordnats, skall kungöras till Guds ära.

Rom, i Peterskyrkan, 7 december 1965.

Jag, PAULUS, biskop av katolska kyrkan